Nu är jag klar med honom, alltså Mons Kallentofts första bok ”Midvinterblod”. Helt ok, men fortfarande saknar jag Läckberg, och det där med att Kallentoft sku vara bättre än Stieg Larson skriver jag inte ännu heller under.
Men såsom Larsons böcker är även Kallentofts skriven som en trilogi och om jag nu ska jämföra de två med varandra så måste jag väl säga att ställningen står 1-1. Av Larsons böcker var ju den första ”Män som hatar kvinnor” en ganska traditionell deckare, det var ju först den andra och tredje som var lite mer annorlunda, om än mer politiska och invecklade. Och för mej var det Lisbeth Salander som gjorde Larsen så speciell.
Nå, i Kallentofts böcker finns det ingen Salander, men en riktigt spännande mordgåta och en ruskig historia uppdagades och visade sig ligga bakom de grymma gärningarna. Och än en gång förundrade jag mej över vilken fantasi författaren har.
Men ett litet minus måste jag ge boken för att ganska många frågor blev obesvarade. Speciellt i en deckare vill man ha svar på alla frågor för tillika man läser försöker man ju själv också luska ut svaren på frågorna. Och det känns ju lite snopet om sanningen då aldrig kommer fram. Hur sammanhängande de tre Kallentoft böckerna är vet jag inte, men eftersom det är en trilogi finns det ju ännu lite hopp om att de sista frågorna kanske besvaras i nästa bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar