I tidningen fanns en story om en mamma i min egen ålder som hade FALS. Då hon väntade sitt andra barn märkte hon att allt inte stod rätt till, men pga graviditeten kunde inga grundligare undersökningar göras. Då henne lille son var några månader gammal kunde man diagnostisera FALS. FALS är den genetiska varianten av ALS, och prognosen är att den leder till döden 3-5 år efter diagnos. Den här mamman hade alltså en son på 5 år och en på några månader, och några år kvar att leva! Det skulle vara så förfärligt att det inte ens går att uttrycka i ord, att veta att ens barn kommer att växa upp utan sin mamma, och det finns inget du kan göra.
Det som var ens lite positivt i den här mammans öde vara att hennes FALS framskridit väldigt långsamt, och hon har redan lidit 10 år av sin sjukdom. Ännu är hon på fötter och kan röra sej med rollator. Då pojkarna var små var det besvärligt att inte kunna röra sej så snabbt, men de har klarat sej utan större olyckor. Hela familjen har nu hunnit förbereda sej på att mamma inte kommer att finnas för alltid. Men nog är det så ledsamt. Då man läser sånt här känner man en ofantlig tacksamhet för att man är frisk och har allt bra, men samtidigt en skräckblandad insikt om att en allvarlig sjukdom kan drabba vem som helst, och vilken solig dag som helst.
Man kan såklart inte gå omkring och vara rädd för att nåt rysligt ska hända, och vill inte "måla fan på väggen" men nu och då borde man påminna sej om vad som är viktigt i livet. Vid såna här tillfällen känner man sej ganska ytlig som så mycket går och funderar på nya köksgardiner och varifrån jag ska få ihop 500 euro till en ny stol till sovrummet.
Det här veckoslutet ska vi alla ta hand om varandra speciellt mycket och tillsammans njuta i det vackra vintervädret!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar